Trumresan, en shamanistisk metod

Trumresan är en metod som används inom shamanismen för att resa i världarna och utforska det inre hos människan. De som ska resa ligger skönt och avslappnat och en person hanterar trumman. Genom att lyssna på shamantrummans rytm en längre stund försätts du i ett förändrat medvetandetillstånd. Du hamnar i ett slags delvis medvetet drömmande där du både kan följa med i ett skeende, men också interagera med händelserna och vara en aktiv deltagare. Precis som i vanliga drömmar är alla regler som råder i vår ”vanliga verklighet” upphävda och vad som helst kan hända. Efter ett tag kallar trumman dig tillbaka och du återvänder långsamt och försiktigt till ”verkligheten” igen. Efteråt delar alla deltagare med sig av sina upplevelser och ett samtal sker kring detta.

Varje del i min kommande bok, som heter GLIMMER, avslutas med en autentisk trumresa jag gjort. Den här trumresan var den första jag var med om i samband med en årslång kurs i shamanism.
(Bilden ovan är genererad med hjälp av en AI-funktion som finns inbäddad i WordPress-editorn.)

Trumman slår

DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDam
DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDamDAMDam
DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDamDAMDamDAMDam
DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDamDAMDamDAMDamDAMDam
DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDam
DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDam
DAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDamDAMDam

Dimsjön i den gamla gruvan

Jag drog mig till minnes ett hål jag gått in i utan att vara rädd. Det var i samband med en kurs i kulturgeografi där vi med buss åkte och tittade på gruvlandskapet i närheten av Åtvidaberg. Det var ett brott som hade startat uppe på ett berg. När man kommit ner en bit blev det så långt att hissa upp malmen att man eldsprängde en tunnel rakt genom bergskullen. Det var i denna tunnel jag valde att gå in. Det som gjorde att rädslan kunde övervinnas var att jag tog med mig min son Joel, liksom jag gjorde 1992 då Joel var sex år och följde med på bussresan. Att ha med en person som är mer rädd eller som behöver skyddas får en del av mina rädslor att försvinna i bakgrunden.

Nåväl… vi gick uppför slänten och in i gruvgången. Eftersom gången var eldsprängd var väggar och tak jämna och avrundade. Vatten rann från väggar och droppade från tak. Mitt i gången löpte en räls på vilken malmvagnarna fraktats ut. Mellan rälsen låg plank som det gick att gå på. Ljuset som föll in från öppningen blev svagare och svagare ju längre in vi gick. Jag fasade för den stund då ljuset bakifrån helt skulle försvinna och då det förväntade ljuset från underjordens början inte skulle ha visat sig än. Jag föreställde mig att det fanns en plats precis mellan de två ljusen som var helt mörk, men som på vardera sidan hade lite ljus från de olika öppningarna. Denna plats hade formen som ett litet runt rum, 4–5 meter i diameter, med två stenbänkar på vardera sidan. Vi slog oss ner på varsin bänk och Joel fick en apelsin att äta. Vi pratade lite grann och växte in i mörkret utan att bli rädda. Vi gick vidare. Det gick trögt ett tag då jag inte såg hur gången fortsatte. Jag testade olika varianter med att gången gick sakta uppåt eller neråt, brant neråt, svängde av åt olika håll, eller vindlade i spiralform sakta neråt. Till sist valde jag en svagt nedåtsluttande gång som böjde av lite åt höger. Svagt ljus började synas och en öppning visade sig. Det fanns en mycket tydlig avgränsning på marken, i form av en smal upphöjd sträng, mellan gången och det som var underjorden. Joel fick stanna vid gångens slut för att vänta på mig.

Jag befann mig i en jättestor sal inuti berget som fick sitt skarpa ljus dels långt uppifrån och dels något mer diffust från en stor dim- och molnsjö som upptog en stor del av golvytan. Rummets storlek tyckte jag skiftade från cirka 50 meter tvärsöver, till så stort att andra sidan knappt skymtades. Längs bergväggen och runt hela dimsjön löpte en gång, cirka 3 meter bred. Golvet bestod av en slags vit sten med ett mönster av mörka tunna streck. Stenen var väldigt fint polerad till en sammetslen yta och jag var plötsligt barfota. Vid kanten mot dimsjön fanns ett staket av mässing. Dimman och molnen i sjön rörde sig hela tiden, lite upp och ner, virvlade runt och pulserade som om den andades. Det var varken hotfullt eller direkt lockande, utan snarare fascinerande, vackert och magiskt. Nu gick det lite trögt igen, jag gick sakta framåt och tittade ner på golvet, men såg inga djur och inget annat hände. Jag gick flera gånger tillbaka igen och försökte utan något resultat. Skalet på en liten insekt skymtade förbi, med ett smalt spolformigt skal som var randigt på tvären.

De suddiga konturerna av en zebra syntes ett par gånger. Upp ur dimsjön sträckte en giraff upp sitt huvud och en del av halsen.  Jag tänkte då på en snarlik händelse vid ett besök på Kolmårdens djurpark då en giraff sträckte upp sitt huvud mot oss besökare nerifrån sitt trånga utrymme. Den här giraffen verkade så ledsen och dyster till sinnes att jag insåg att den inte kunde vara något kraftdjur. Fångad och ej i värdig frihet. Giraffen försvann och jag satte mig på kanten med benen på var sin sida av en staketstolpe. Jag var lite orolig för att ramla ner i dimsjön. Staketet var plötsligt borta och jag dök i. Dimsjön var inte kall som jag väntat mig utan i stället behagligt varm. Det gick att simma som i vatten, men också samtidigt som att flyga bland kompakta fysiskt förtätade moln. Upplevelsen var lustfull och rolig. Jag simmade och dök, gjorde volter och hade mig. Ibland hade jag sällskap av vita spolformade djur. Jag anade också närvaron av andra varelser som var med mig i dansen. Jag började ana ett smalt djur med svans och tänkte på utter, hermelin, mink eller vessla. Plötsligt såg jag att det var en vit ekorre. Signalen för återkomst trummades. Upptäckte en vit marmortrappa som ledde direkt till platsen där jag lämnat min son Joel. Vi gick tillbaka i rask takt utan att stanna till i det mörka mittrummet.

Jan Berge

Nedanstående text är en del av ett längre parti ur min kommande bok. Glimmer har följt en bäck i skogen ända till den plats där den har sitt ursprung. Vid några gamla torpplatser i närheten finns ibland en kvinna som håller till i en gammal förfallen husvagn. Glimmer hittar fram till husvagnen, blir välkomnad och kvinnan gör en läggning med tarotkort för honom.
(Bilden är genererad med hjälp av en AI-generator inbäddad i editorn.)

Något omtumlad och fylld av tankar efter kortläggningen tackar jag Korpkvinnan och säger farväl. Hon svarar med att tacka för besöket och föreslår att jag ska skaffa en egen tarotkortlek och börja arbeta med den. Jag tar mig mödosamt fram över det skräpiga och nedsjunkna golvet, öppnar dörren och kliver ner på marken utanför. Jag hamnar rakt in i en så tät dimma att träden och marken bara anas som mörkare skuggor. Dörren till husvagnen känns trög att stänga till. Får känslan av att det skulle gå att skära ut figurer ur dimman och ta med mig. Det är som att gå genom luftigt och poröst vatten, det finns ett fysiskt motstånd och det är tjockt och lite svårt att andas. Håller en riktning lite snett åt höger och känner av marken med fötterna tills jag når fram till den knaggliga stigen. När jag vänder mig om kan jag bara svagt ana ett rött sken genom dimman. Det röda ljuset släcks plötsligt och jag vet att husvagnen är borta för den här gången. Följer stigen som leder fram till den öppna platsen vid det gamla timmerhuset och anar ett diffust ljus där borta. I öppningen svävar det mängder av ljusglober i varierande storlekar en bit upp i luften. De rör sig långsamt i olika hastigheter, både åt sidorna och i höjdled. Det är oerhört vackert och stämningsfullt. Jag går in i öppningen och tittar en stund på dem.

Det hörs ljud från många flygande fåglar och det blir starkare och starkare. Luften sätts i rörelse av fåglarnas vingar, så att dimman och ljusgloberna börjar röra sig mer intensivare. Det är som om en storm är i antågande och bygger upp sin kraft. En stor mängd fåglar landar i träden som står runt om gläntan. Små kvistar, grankottar och två korpfjädrar singlar ner på marken, en svart och en vit. Jag tar upp dem och tackar för gåvan. Nedslaget av fågelsvärmen är så massivt att en tryckvåg får det att slå lock i mina öron. När trycket lättar hörs det karaktäristiska ljudet från korpar i samspråk. Det är mycket prat där uppe bland träden och det låter som sorlet från människor på en större fest precis innan värdparet slår i glaset för välkomsttalet.

En av ljusgloberna börjar sänka sig ner och stannar en meter ovanför marken en bit från mig. Det går ju inte att stå emot, jag bara måste känna på globen. Närmar mig försiktigt och rör den på ytan med ena handen. Den är varken varm eller kall, varken hård eller mjuk, snarare ingenting men ändå någonting. Ljusgloben trycker sig mot min mage och jag tar tag i den med båda händerna. I samma ögonblick flyger alla korparna samfällt ner mot mig. De ställer sig på marken runt mig, står på varandra, på mig och på ljusgloben. Efter ett tag är jag fullständigt täckt av en korphög bestående av flera hundra korpar. Fåglarna rör sig sakta men är alldeles tysta. Det hörs bara ett intensivt frasande och skrapande från vingar, näbbar och klor som gnider mot varandra. Det blir snabbt varmt inne i högen, men konstigt nog får jag inga känslor av instängdhet.

Plötsligt känner jag hur ljusgloben också börjar bli varm och löses upp på ytan. Den expanderar och på ett ögonblick blir allt ljus. Jag blir ljus, korparna blir ljus och skogen blir ljus. Dimman kokar bort och avdunstar. Alla fåglarna stöts bort från mig och hamnar utspridda på marken. Ljusgloben jag höll i händerna är borta, liksom alla de andra globerna som svävade omkring i luften. Jag sitter på marken och känner mig mörbultad, genomlyst, tvättad av ljus och uppfylld av ljus. Efter ett tag börjar korparna röra på sig och resa sig upp på skakiga ben. En efter en lyfter de från marken, kraxar till och flyger i väg. Jag är fortfarande bara en flimrande ljusgestalt. I vardera handen håller jag en korpfjäder. De är först också bara ljus men den ena blir mörkare och mörkare, för att till slut återgå till en svart fjäder. Den andra fjädern blir vit. Även jag återvänder långsamt till min vanliga fysiska gestalt och kan resa mig upp på darriga ben. Kvar finns en bra känsla av upplysning, av ett inre ljus som behöver vårdas för att inte släckas ut.

Jan Berge